Att söka jobbet du aldrig kommer få

Som överskriften lyder.

Jag tror det var i Juni förra åter, i början på juni… Som jag kände en djup ångest.

Jag kommer aldrig lyckas, jag kommer aldrig bli något, jag mår inte bra på mitt jobb, jag blir inte uppskattad och jag får definitivt inte betalt för det jag gör. Jag måste ta mig ur bubblan och söka andra jobb. Det var mer jobb att söka ett nytt jobb, som att ha mitt gamla kvar.

Jag sökte jobb som receptionist, vakt, butikschef and so on… Säkert 15 olika jobb. Arbeten, som jag i min fantasi aldrig kunde få. Självförtroendet var på botten och då har jag ändå varit toppsäljare från och till på mina tidigare jobb, varit på arbetsintervju på Plaza Interiör i Stockholm av flera tusen sökande varav två gick vidare och en utav dem var jag.

Det jag inte förstod då var hur välmeriterad jag faktiskt var. Vilket grundligt och ärligt CV jag faktiskt skrivit (dock inga erfarenheter eller speciellt kraftfulla utbildningar i grunden). För det är ärligheten, som tagit mig dit jag är och en inre intelligens. Kommer inte ihåg riktigt vem som sa det, men ”det är lättare att vara ärlig när man får frågor, för då är det inte så svårt att komma ihåg vad man sagt tidigare”. En mycket bra beskrivning av hur jag agerat hela livet. På gott och ont.

Jag fick ett samtal. En intervju som ledde till ett test, som ledde till en intervju och ett annat test, som ledde till en personlig intervju, som ledde till ytterligare intervju. Som ledde till ett test. Det slutgiltiga testet som Store Manager Trainee. Sedan Augusti har jag varit i två olika butiker, följt två olika chefer. Två helt olika. Den senaste höjde mitt självförtroende igen. Jag kände mig inte värdelös längre, eller otrygg på mitt jobb. Plötsligt var det inga problem att jobba långt över 8 timmar om dagen, helger eller att pendla 2 timmar varje dag. Många saker jag trodde att jag aldrig skulle klara.

H*n gav mig det jag behövde, trots det kunde jag aldrig visa vem jag var och vad som tagit mig dit. Ibland kändes Butikschefstjäsnten långt borta. Men där jag hamnade och som det blev med allt runt omkring, det som gjort mig osäker, så blev jag tillslut butikschef.

Omständigheterna och möjligheterna tog mig dit jag är idag. Och jag trodde att livet började när jag fick den där personliga intervjun. Oj vad fel jag hade. Livet har precis börjat.

Sök det där jobbet du aldrig kommer att få.

Alla KAN inte LYCKAS

Den bittra sanningen är att inte alla föds med förmånen att lyckas i livet. Livet kan innebära lycka på olika sätt. Det finns dem, vars högsta lycka är att skaffa familj, eller dem som enbart lyckas genom att se andra misslyckas.

Trots att alla lyckas på olika sätt, så har inte alla förmånen att lyckas oavsett hur lycka definieras för dem. Olycka finns alltid med i perspektivet av lycka.

Dem som inte lyckas är dem som ser ett misslyckande som ett nederlag, som ser hur ”bra” alla andra har det i jämförelse med sig själv, som ser motgångar men inte framgångar, som skyller problem på andra och aldrig ser sig själv.

 

Sedan finns det dem som föds in i misär, som aldrig har ett val. Det är dem det verkligen är synd om. Dem hade aldrig något val. För ”face it”, föds du in i drogmissbruk, fattigdom, sjukdom, krig… Då kan du inte lyckas och dem som trots allt gör detta, är extra ordinära. Någonting har hänt. Dem råkade möta någon, se något, höra något. En glöd tändes, lika snabbt som den släktes. Dem som fortsätter leva på glöden, dem lyckas. Men i verkligheten så föds människor utan glöd.

Hade jag fötts i en förort i London, på ett sjukhus i Kongo, i en djungel nära Amazonas…
Ja, då hade jag aldrig lyckats, för min glöd sträcker sig till en viss punkt. Eller?

 

Är det platser, omständigheter och situationer som präglar hur länge det kan glöda? Föds alla med en glöd som aldrig slocknar, oavsett hur verkligheten ser ut?

 

Om jag hade haft andra förutsättningar, hade min glöd tagit mig dit jag ville trots allt? Är det antalet dagar/månader/år som avgör hur lång tid det tar innan glöden slocknar? Föds vissa med en glöd som inte slocknar fören ögonen sluter sig en sista gång? Eller har vi alla X antal år på oss att lyckas innan glöden slocknar? Kan man tända en glöd igen, på redan nedbrunnen aska?

 

En sak är säker. Alla människor kan inte lyckas. Omständigheter, människor, era, epok och födsel bestämmer hur länge din glöd sprakar och hur ekelt det är att tända den igen.

 

 

Tack mamma, för att jag är född i Sverige, tack mamma för att du beslutade dig för att flytta hem till dina föräldrar, tack mamma för att du träffade min pappa Anders när jag var 3 år, tack mamma för att du uppfostrade mig på ett sätt som gjorde att min glöd trots alla motgångar fortfarande inte slocknat. Tack mamma, för att du gett mig det som så många aldrig kan, även om dem inte vill. Tack Mamma, för att jag är jag och för att du aldrig kvävde glöden.

”Fit in or fuck off”

”Fit in or fuck off” hade någon skrivit på en vägg i realityserien Farmen.

Jag väljer hellre att fara åt fanders än att passa in i ett samhälle där superhjältarna blir behandlade som obotliga sjukdomar.
Tyvärr så är superhjältar farliga, det är inte alla som väljer den goda sidan. Ett ypperligt exempel på detta är Adolf Hitler, en extremt intelligent, driven och engagerad person. Han valde tyvärr den onda sidan och detta resulterade i att flera miljoner människor dog.

Hade det kunnat se annorlunda ut? Var det familjen, vännerna, omgivningen som fick honom att vända ett helt folk till ondska? Var det bara slumpen som gjorde att oskyldiga människor fick ge livet som insats?

Jag tänker aldrig tro på slumpen, ödet eller en plan som är satt av en gud. Det är undanflykter.

Jag väljer inte bara att tro, jag vet att det är människor som styr andra människor och som skapar ondska i världen. Det går aldrig att skylla på något annat. Dem som gör det, väljer att se åt andra hållet. Att vända andra kinden till kallas det på ”bibelspråk”.

Jag hänvisar till ett inlägg jag tidigare delat: Avundsvärda förmågor

Till dig som läser. Ta med dig detta, det är DU och DINA ögon som väljer hur du vill se andra människor.
Du kan välja att förstå och du kan välja att vända andra kinden till.

Jag väljer olika beroende på vem jag möter och vad jag ser i människan framför mig. Det finns en grund och en historia bakom allt och allas beteende, det finns en anledning till varför någon agerar på ett visst vis. Vi kan inte alltid välja att se det bästa i alla människor, men vi kan välja att ge alla människor en ärlig chans. En ärlig chans kan innebära några sekunders eftertanke, inte mer.

 

Glöm inte, alla människor föds inte med en ren tallrik eller ett vitt lakan.
En del föds med ett redan nedkladdat papper och det är vad dem har att utgå ifrån, alla skriver inte sin egen historia.

 

Vissa, precis som jag, måste börja med att först sudda och sedan rita upp en ny bild. Men du kan aldrig sudda ett blyertsstreck helt, det finns alltid en svag linje kvar, som berättar om att allt inte alltid varit som det borde. Dem nya linjerna visar bara att personen vågat sudda och göra om, för att lyckas bättre!