Den bittra sanningen är att inte alla föds med förmånen att lyckas i livet. Livet kan innebära lycka på olika sätt. Det finns dem, vars högsta lycka är att skaffa familj, eller dem som enbart lyckas genom att se andra misslyckas.

Trots att alla lyckas på olika sätt, så har inte alla förmånen att lyckas oavsett hur lycka definieras för dem. Olycka finns alltid med i perspektivet av lycka.

Dem som inte lyckas är dem som ser ett misslyckande som ett nederlag, som ser hur ”bra” alla andra har det i jämförelse med sig själv, som ser motgångar men inte framgångar, som skyller problem på andra och aldrig ser sig själv.

 

Sedan finns det dem som föds in i misär, som aldrig har ett val. Det är dem det verkligen är synd om. Dem hade aldrig något val. För ”face it”, föds du in i drogmissbruk, fattigdom, sjukdom, krig… Då kan du inte lyckas och dem som trots allt gör detta, är extra ordinära. Någonting har hänt. Dem råkade möta någon, se något, höra något. En glöd tändes, lika snabbt som den släktes. Dem som fortsätter leva på glöden, dem lyckas. Men i verkligheten så föds människor utan glöd.

Hade jag fötts i en förort i London, på ett sjukhus i Kongo, i en djungel nära Amazonas…
Ja, då hade jag aldrig lyckats, för min glöd sträcker sig till en viss punkt. Eller?

 

Är det platser, omständigheter och situationer som präglar hur länge det kan glöda? Föds alla med en glöd som aldrig slocknar, oavsett hur verkligheten ser ut?

 

Om jag hade haft andra förutsättningar, hade min glöd tagit mig dit jag ville trots allt? Är det antalet dagar/månader/år som avgör hur lång tid det tar innan glöden slocknar? Föds vissa med en glöd som inte slocknar fören ögonen sluter sig en sista gång? Eller har vi alla X antal år på oss att lyckas innan glöden slocknar? Kan man tända en glöd igen, på redan nedbrunnen aska?

 

En sak är säker. Alla människor kan inte lyckas. Omständigheter, människor, era, epok och födsel bestämmer hur länge din glöd sprakar och hur ekelt det är att tända den igen.

 

 

Tack mamma, för att jag är född i Sverige, tack mamma för att du beslutade dig för att flytta hem till dina föräldrar, tack mamma för att du träffade min pappa Anders när jag var 3 år, tack mamma för att du uppfostrade mig på ett sätt som gjorde att min glöd trots alla motgångar fortfarande inte slocknat. Tack mamma, för att du gett mig det som så många aldrig kan, även om dem inte vill. Tack Mamma, för att jag är jag och för att du aldrig kvävde glöden.