Min fina, snälla Solis. Det var den här bilden som fick mig att skicka ett första mail, till den dåvarande ägaren. När jag senare åkte för att se henne, var jag inte lika imponerad. Svinkallt ute, liten och ruggig häst, med öronen tråkigt ställda bakåt. Nej, det var inte det jag föreställt mig. När jag sedan satte mig i sadeln, var det som om någon viftat med ett trollspö. Det fanns inga tvivel om, att den här hästen skulle bli min. Åh, vad jag önskar att jag hade haft en kunnig hästmänniska med mig! Då kanske jag sluppit lida för min dumhet, eller åtminstone inte gett mig in i något som skulle få mig att gråta i flera år.

Pomona III

Sedan började en resa, som jag aldrig kommer glömma. Från den brinnande passionen av lycka till den iskalla sorgen på bara några månader.

Jag kommer inte kommentera alla bilder, jag kommer dock lägga dem i rätt följd.

Första dagen i nya hemmet. Och bilder från första två veckorna.
En månad senare, inser jag att min lycka gjort mig blind. Hästen har inga muskler och värre har det blivit.
Förutom den bristande muskulaturen är hon halt, på båda frambenen. Något jag missat, då hältan var jämn. Som nybliven hästägare och utan erfarenheter, sitter jag plötsligt i en sits, som tvingar mig att bli kunnigare för att ge min häst det bästa liv jag kan. (jag kommer inte gå in mer på hältan, i respekt för vissa omständigheter)

Jag kunde sitta i timmar i hagen, bara för att hon skulle slippa vara ensam, för att hon skulle få äta i lugn och ro. Hon fick följa med på utflykter för att slippa stå hemma, stilla i sjukhage.

Långa promenader för hand, massor av proteinfyllt foder, stora mängder hö, gjorde att jag tillslut kunde sitta på henne, utan att få dåligt samvete för att jag skulle krossa hennes sköra rygg.

När hältan var ”borta” började jag tömköra henne dagligen, senare även skritta och trava.

Tack vare naturen är det enkelt att se årstiderna ändras och vilken tid på året allt hände.

I maj fick hon gå ut på grönt vårbete, det gjorde henne gott!

När sommaren kom var hon ”friskförklarad” och med mycket tid såg hon nu riktigt fin ut i både hull och hårrem. Jag började rida mer, dock enbart lättridning och då och då små små skutt över hinder, för att hon tyckte det var skoj.

Jag anmälde oss till vår första lokala dressyr. Hon blev halt en vecka innan tävlingen. Hon blev frisk igen och vi anmälde oss efter ett tag till en ny lokal dressyr, hon blev halt en vecka innan tävlingen igen.

Solis blev aldrig frisk igen och från Augusti 2011, fram  till Juni 2012 finns inga bilder på mig eller henne. Inte fören dagen innan hon skulle åka, då jag red ut henne i skogen, för första och sista gången det året och samma dag som hon åkte finns det bilder igen.

Efter flera månaders lidande för både mig och henne, hämtade hennes före detta ägare tillbaka henne. Solis blev aldrig någonsin frisk igen. Dem tog ett föl på henne och i februari? april? 2014 avlivade dem henne, för hennes ben orkade inte mer. Jag är glad att jag slapp avliva min bästa vän, samtidigt som det känns hemskt att hon fick gå med smärta, så länge innan hon fick avsluta sina dagar.

Trots allt, så var hon min drömhäst.

Jag önskar jag kunde komma över allt som hände, men det verkar aldrig vilja släppa, jag önskar jag visste varför.

Pomona III
e.Ragazzo ue. Zeppelin