Vår katt straffar oss. Hennes planer är strukturerade och planerade för ett högre syfte, för långsiktiga mål. Jag vet inte längre om jag är frisk nog att hantera situationen Då jag ständigt känner mig iakttagen och rädd, har jag blivit paranoid. Skräcken att bli bestraffad finns hela tiden där. Jag har lärt mig vilka straff som betyder vad, men bajset på toalettgolvet är fortfarande en gåta, som väcker min känsla av att vilja fly. Jag kan inte fly, eftersom att det skulle innebära en senare bestraffning.

Hon bajsar inte längre på lådan, hon bajsar på badrumsgolvet, framför lådan. Jag är rädd att jag gjort henne arg.

Det började med att jag lade en plastficka under sanden i hennes låda, för att förenkla bytet av sand. Jag anade oråd då det började lukta skumt i badrummet. När jag en dag skulle rengöra lådan och lyfte på plastmattan som vi har under lådan förstod jag varför… Hon hade börjat hänga ut rumpan långt över lådkanten, så att kisset runnit ner längst sidan på lådan och in under plastmattan, där det samlats och bildat en gul, kletig pöl, som ingen upptäckt tidigare. Illamåendet växte och rädslan spred sig i kroppen.

Jag tog mod till mig och lät plastfickan vara kvar och bytte ut den gamla ovala lådan till en fyrkantig låda. På så sätt kunde hon inte hänga ut rumpan, eftersom att lådan då låg tätt intill väggen.

Hon slutade kissa utanför, jag andades ut, men ack. Kort därefter började hon bajsa på golvet i badrummet (framför lådan). Men jag tänkte inte ge mig, så hon fick ha den nya lådan och plastfickan kvar. För en månad sedan stod jag inte ut längre, rädslan blev för stor. Jag kastade plastfickan åt helvete och bytte tillbaka till hennes gamla låda.

Jag vågar nästan inte gå på toaletten längre. Skräcken som sköljer över mig, när jag springer mot toaletten för att jag är så kissnödig, men öppnar dörren och den ruttna stanken slår emot mig som ett knytnävsslag, är outhärdlig. Jag fruktar nu för mitt eget liv och inser att hon inte kommer ge sig, fören jag har sonat mitt brott…

IMG_20130107_065040